Ett avbrott

Sedan fem veckor tillbaka är jag sjukskriven från allt vad träning heter. Ja, eller fyra veckor var jag i totalförbud från all form av träning. Sedan en vecka tillbaka har jag trappat upp träningen med promenader ch spinning.

En liten ond stressfraktur satte stopp för allt. När smärtan var olidlig också i vila och när jag haltande tog mig långsamt fram, tyckte maken och massören att det var dags att söka hjälp bland sakkunniga. 

Smärtan var olidlig i tre veckor. Fortfarande idag känner jag av det. Dessutom finns det lite styvhet i benet som gör mig osäker. Promenader går ändå bra, bara de är långsamma. Spinning går också bra. Allt träning utan hårda stötar går riktigt bra. Spinning är ju bara så fruktansvärt tråkigt. Som tur är har jag hittat en instruktör som spelar blott och enbart bra musik. Annars hade tristessen tagit över. Bland Lidls hyllor hittade jag spinningsskor för 15 juurå, som hittat, och dessa har triggat intresset för inomhuscykling en aning.

Nu är det då vila som gäller. Känns lite surt då vädret äntligen bjuder på annat än snålblåst och duggregn. Mina sommarkläder har jag dessutom vuxit ur då magen och baken vuxit i samma takt som vilodagarna. Ha ha ha, som tur är är problemen världsliga. 

Lite träning på sommarstugan är okej. Det här kräver smidig nedkomst så att stöten inte blir för hård. Ursäkta röran på terrassen...

En lång en

I dag stod "långt och långsamt" på schemat. Inga problem med långsamt hade jag i alla fall... Vi kom i går (från Nice) klockan 05 på morgonen. jag lade mig kring 05.30 och sov till klockan 11. Sedan blev det bråttom för jag skulle på ett bröllop klockan 15. Hann ganska precis till det vackra bröllopet. Ni kan tänka er ett bröllop ute i trädgården där vackra ståtliga björkar ramar in hela festen. Vackert, stiligt och naturskönt var det. Festen höll på till småtimmarna/morgonen så ni kan tänka er hur Mia mådde i dag. För lite sömn, rödvin och ohälsosam mat. Hm, ingen bra kombo.

Därför tyckte jag långt och långsamt passade som hand i handske i dag. Långsamt är jag expert på minsann. Jag började i superlångsam fart. Till och med jag tyckte det var för långsamt så jag drog upp tempot. För långsamt är helt okej men tröttnar rätt fort. Helst lyssnar jag på kroppen och kör på i ett tempo jag vet att jag klarar av att springa i hur länge som helst. Det må vara snigelfart.

Och i dag kände jag att jag orkade. Det gick bra, så pass bra att jag sprang till följande korsning och förlängde passet med ett par km. 13.5 km är helt okej en dag som denna. Faktiskt är jag inte bara nöjd, jag är jättenöjd. Jag flåsade och stånkade mindre än i 30 graders värme. Benen höll bra, tack för det och kroppen kändes medgörlig. Benen lyfte på ett nytt sätt och jag kände mig stark. Träningen ger resultat helt klart. Ja, konstigt vore det väl om jag fortfarande kände mig slutkörd efter 10 km.

Med nya tag, med inga resor inbokade och med ett pannben som håller ger jag mig in på en ny utmanade vecka. Det ska tränas. Det ska tränas bra. Det ska vara av hög kvalitet. Det ska utveckla mig som löpare och jag kommer att vinna över mig själv. Så är det. Ugh! :)

Dagens motto

En resa

Äldsta dottern och jag har varit på tumisresa till Nice. Vi blev än en gång tagna av allt det vackra Frankrike och egentligen hela Syderuopa har att bjuda på. Vi är inte bortskämda med gamla slott, trånga gator, folkvimmel på småtimmarna, härligt varmt badvatten och kurviga bergsvägar. Sällsynt vackert är det i Nice med omnejd.

Vi hann självklart besöka Monaco och samtidigt passade vi på att besöka Italien. Tre länder på en dag. Monaco är Monaco. Not my cup of tea. Visst är det lyxigt och visst är det rent och fint och det finns många vackra lyxbåtar och -bilar att se men på nåt sätt saknar jag den avslappnade stämningen som finns i Juan le Pins/Antibes. Att vi fick usel betjäning under lunchen i Monaco förbättre inte aktierna mycket. 

Italien, Ventimiglia var avsevärt mycket sjabbigare än Nice. Stranden var precis som i Nice stenstrand. Inte heller det gillar jag, trots att man slipper den eländiga sanden. Nu hann vi ju då faktiskt bara se Ventimiglia och att jämföra staden med Nice känns inte rättvist.

Det jag gärna jämför med Nice är Juan le Pins/Antibes. My gosh, så mysigt det var. Den stämningen vill jag ta med mig hem och den stämningen håller jag inom mig och tar fram nån kall vinterkväll. 

En annan liten by som är värd att nämnas är Eze. Vilken utsikt. Den här byn sätter du på din bucket list, visst? Vyerna tystar ner dig och det finns varken ord eller bilder som nånsin kan beskriva hur vackert det är. Det lönar sig att betala 6 euro för att komma högst upp på toppen. Du får valuta för pengarna.

Att löpa i Nice är ganska nice. Jag har deltagit i ett maratonlopp (Nice-Cannes) där i november. Då ösregnade det. Och kallt var det. Och frusen var jag. Och alldeles blå. Nu var jag mest röd. Värmen som slog emot en när man gick ut genom ytterdörren var bastulik. Detta oberoende av tidpunkt. Vi sprang mest tidigt på morgonen eftersom mina lungor slutar fungera normalt i temperaturer över 25 grader. Varmt var det också på morgonen så det blev inga långa rutter men svettiga blev vi. Härligt svettiga.

Nu sitter jag på tåget på vägen hem. Kallt är det och det gillar jag inte. I morgon ska jag på bröllop och hoppas förstås att brudparet får det bästa tänkbara vädret. 

Nu bildbomb och god natt.

En morgonträning

Träningen känns lätt, det kniper visserligen till i benen, men ansträngt eller tungt är det inte. Har tränat 6 dagar denna vecka, allt från 30 till 60 minuter/pass så inget överdrivet. Den totala mängden och tiden hamnar på en lägre nivå än jag vanligtvis tränar veckovis. Kvalitetsmässigt är veckans pass bättre än de veckor där mängden varit 10 timmar. Nu går utvecklingen framåt, hoppas jag. Ett maratonlopp ska löpas om 6 veckor så jag väntar ivrigt på det stora klivet upt och framåt. 

Nu kommer jag att söka mig till sällare löpmarker. Bildbevis senare. Dagens bildbevis från morgonträningen i ett kallt och regnigt Kby, + 10 grader och regn kl. 7.30. Dottern kom med för att förbättra sitt Cooperresultat. Heja henne!

En vanlig torsdag

I morse när jag vaknade hörde jag ett extra ljud som verkligen inte hörde årstiden till. Storm. Och regn. Regnet piskade mot terrassfönstren och du hörde trädtopparna vaja. Inget vidare sommarväder. Gammal som jag är (fyller 43 i år) känner mina ben och min rygg av dåligt väder. Så jo, det gamla och inte fullt dugliga talesättet om dåliga kläder stämmer inte. I ala fall inte på mig.

När solen behagade visa sig mot eftermiddagen var den svidande smärtan i benen borta. Eftersom jag inte visste om det var behinnorna eller åldern som tvekade och motsatte sig löpning tidigare på dagen, cyklade jag iväg till gymmet. Ett spinningpass rikare, mjölksyrade ben senare och ett halv kg svett lättare kändes det bra på kvällen.

Nu när benet är okej (tack solen!) passar jag på att löpa lite i morgon. Om några dagar löper jag definitivt i sol och värme. Ska bli skönt att testa olika löpmarker, sällare löpmarker. ;)

En semestermorgon

Under semestern är det ovanligt att jag stiger upp före klockan 11. Barnen är riktiga sjusovare och sover som tonåringar bör i många långa timmar. Jag skyller min morgonlättja på den lilla sommarstugan. Barna skulle ju vakne...

I morse vaknade jag tidigt, redan 8.30. I sängen låg jag och läste morgonposten, lyssnade på hur regnet föll sakta och plöjde också igenom e-posten. Min PT hade skickat träningsprogrammet för återstoden av veckan och på agendan fanns ett förmiddagspass. Lydig som jag är smög jag mig ut, tog de smått fuktiga träningskläderna från torksträcket, snörde på mig löparskorna och kutade iväg.

Väl tillbaka såg jag att maken vaknat och satt eld i bastun. Tacksamt fortsatte jag träningen på terrassen. Maken och äldsta dottern fick njuta av vacker utsikt vid frukostbordet. Det går synnerligen bra att träna på förvaringslådan vi har på terrassen.

Bastun var härligt varm, perfekt värme och perfekt bad. Intalade mig att vattnet i sjön är svalkande och inte kallt (temperaturmätaren påstår att det är kallt), tog på mig min bikini och gick ut i det blå. Det svalkade skönt. Vågade mig till och med på en kort dykning. Nästa gång tar jag på mig yllemössan om jag ska dyka. Brrr.

Kaffet som maken kokat smakade gott. Smoothien var inte bara vitaminspäckad, den var också supergod. Att ha träningen gjord känns bra, extra bra eftersom det inte längre duggregnar, det ösregnar. I kväll fortsätter träningen. Landets bästa PT har gjort ett tufft program för den här veckan. Och vet ni vad? I luv it!

Bjussar på en bild från kvällen. Så här vacker är kvällsutsikten.

Planering

Nu är det dags för nyårslöften, eller hur? Nu är tre månader avklarade, tja nästan tre, och nu återstår bara 9 månader. 

Ett maratonlopp finns redan i kalendern. 15.8 för att vara mera exakt. Dessutom ska jag springa två halvor nånstans nångång. 

Vinterbada kommer jag att våga mig på i år, har jag bestämt. Det borde göra susen åt mina medfarna ben. Aj aj aj, så de värker stundvis. Och på tal om värk kommer jag att ta hand om min kropp och stretcha varje vecka. En ledd stretching i veckan är minimi, helst två. 

På jobbet kommer jag att uppdatera allt material. Från 0 börjar jag. Har uppdaterat lite varje år men nu känns det som om en helrevidering vore på sin plats. Huh, I wish me luck.

Inga nya träningskläder in da house före maj. Ok? :)